Jul, nyår 08/09
Nu är det väldigt länge sen ni hörde nåt från oss här på bloggen. Vi hade ju lovat att skriva en liten resumé om hur julen och nyåret hade varit, innan vi avslutar vår blogg. Det känns ju naturligtvis lite konstigt att avsluta den när den har varit ett sätt för oss att dela med oss av vår vardag med er. Men vi får hålla kontakt via telefon eller mejl istället.
Julen 08:
Det blev givetvis en annorlunda jul för oss denna gång. Vi var lite nervösa inför hur det skulle kännas, men vi insåg ändå att det var en viktig del av bearbetningen att fira den här hemma istället för att försöka "fly" och kanske inte fira alls. Det gick faktiskt bättre än väntat. Vi var ju ganska många här ( Mamma, AnnaMaria, Kristina, Helena och Peter m barnen och moster Barbro och Sören). Barnen fick oss att glädjas över julen, även om tomrummet och saknaden fanns efter pappa Leif. Peter var den som tog över pappa Leifs roll att läsa julevangeliet och Sören fick vara tomte. Det gick ju väldigt bra! Vi åt god mat, såg på Kalle Anka kl 15, sjöng lite julsånger, läste julevangeliet och sen kom tomten och vi fick fina julklappar.
På juldagen sov vi ut, alla utom mamma. Hon åkte på julotta till missionshuset i Högtomt, en plats hon spenderade mycket tid på som barn. Hennes mamma växte upp där nämligen.
På annandagen var vi på julkonsert på Högliden i Hudiksvall, där både Ida och Emma medverkade.
Sören fick jobba med att fånga skogsmöss i fällor på vinden under de dagar de var här. Inte så roligt kanske men nödvändigt.
Anders och Maria firade julen hemma i Mariefred med Marias familj.
Tanken var att Bettan och Daniel skulle komma hit i mellandagarna, eftersom de firade julen i Mora hos Daniels familj. Men den kända vinterkräksjukan hade drabbat i princip alla som var där och firade jul, inklusive Elisabeth och Daniel, så det blev inget besök i Hälsingland för dem. Men eftersom de hade med sig saker till AnnaMaria så var vi "tvungna" att träffa dem iallafall. Den 28 december tog vi en dagstur till Mora - mamma, AnnaMaria, Kristina, Barbro och Sören. Först var vi i Arbrå Pingstkyrka där Kristina predikade och sjöng tillsammans med AnnaMaria. Sen blev det resa till Mora
där vi fick sakerna av paret Tornell. Innan vi åkte hem gick vi ut och åt för att fira Sören som fyllde 80 år! Det blev en innehållsrik dag, då vi fick uppleva vackra Hälsinge och Dalabygder.
Nyår 08/09:
Mor Britta firade nyåret hemma hos familjen Westberg i Hudiksvall. AnnaMaria och Kristina åkte "ända upp" till Umeå för att medverka på en ungdomskonferens. Där var cirka 300 norrländska ungdomar samlade och vi fick möjlighet att peppa dem att leva sina liv tillsammans med Gud. Det var oerhört värdefullt!
Efter nyår åkte mamma ner till Mariefred. Hon fick mysa och umgås med son och sonhustru under några dagar. Familjen Westberg åkte till Göteborg för att vara med på lilla kusinens dop. AnnaMaria åkte hem till Jönköping och Kristina åkte till Norge för att vara med på Ungdom Med Uppgifts konferens. Mycket givande och roligt att träffa massa vänner sen många år tillbaka. Så det blev mycket resande för oss i början av det nya året!
Mamma fick ta med sig hundarna hem till Delsbo som sällskap och de ska vara här hela januari månad. Det var första gången hon åkte i djurkupé. Hundar i olika storlekar på liten yta.
Emma och Ida delade några dygn här med oss, och med dem och resten av familjen Westberg fick vi ha julgransplundring, till Williams stora glädje. Han hade kunnat dansa runt granen hela kvällen.
Vi hade härliga vinterdagar både över jul och nyår med snö och vackert väder.
Lite negativa inslag dock, är att vår nya postlåda utsattes för nyårssmällare. Det finns tydligen busungar på denna rofyllda plats! Sen har bilen krånglat för mor kraschade sönder en baklykta. Hennes backningskonst är inte så uppövad! Vattenpumpen har också krånglat, men vi har haft god hjälp av Björn (vår räddare i nöden) som har lagat den. Men pumpen är gammal, så nu väntar vi på vår rörmokare som ska installera en ny. Vi har även haft vattenläckage i taket i tv-rummet. Vår hussnickare fann kondens på taket p.g.a väderväxling från -20 till +6 grader på två dagar. Sen är det lite jobbigt att bära ved och att få fart på brasan ibland. Det är inte lätt för oss att stå här och klara alla dessa bitar. Det gäller väl att inte tappa inte sugen utan istället försöka ta en sak i taget. Leif var ju inte så praktiskt lagd heller, men det var ju han som tog tag i dessa bitar iallafall och det var en trygghet.
För ett år sen visste vi inte att det ryggonda som Leif drabbats av skulle sluta på detta sätt. Vi förstår inte vidden i detta än. Det är helt ofattbart och känslorna går upp och ned. En del dagar går riktigt bra och andra är fruktansvärda.
Mor fick ett bra svar av en god vän när hon sa att tomrummet är så stort och det känns svårt. " Det ska det vara. Om du bara hade vänt blad som om ingenting hade hänt hade det varit onaturligt. Leif var din älskade man. Inte konstigt att det gör ont ". Det var ord som gav tröst och hjälper oss att bearbeta sorgen.
Ni har fått följa vårt liv på Soludden under många månader och delat vår oro, sorg och saknad. Det har varit gott att ha er alla, så otroligt många vänner som backat upp oss i tankar, bön, samtal och besök.
Vi hoppas att de dagar som ligger framför får vara bra, att vi får njuta av sköna vinterdagar och sen välkomna vårsolen. Vi får vara tacksamma för alla glada och positiva minnen som Leif lämnar efter sig, och vi får även fortsätta att leva och glädjas över alla er härliga vänner.
Nu avslutar vi bloggen, även om vi ser att många fortsatt att gå in på den. Men meningen var ju att ni skulle få följa oss under Leifs sjukdomstid. Nu är hans liv på jorden till ända och nu lever han det nya livet i himlen i väntan på att se oss alla igen.
Vi sänder med några av våra mejladresser så att vi kan fortsätta ha kontakt. Vi hoppas att ni känner er välkomna att hälsa på här på Soludden närhelst ni har möjlighet!
Stora kramar/ familjen Bergqvist (inklusive Westberg, Gyris och Tornell)
genom Britta och Kristina
[email protected] ( Britta)
[email protected] (AnnaMaria)
[email protected] (Kristina)
Blandade bilder från oss...
Julhälsning från Britta samt Barnen med respektive!
Britta
Jag vill nu tillsammans med mina barn och deras respektive skicka årets julbrev via vår blogg och passa på att önska er alla en god jul och ett gott nytt år. Ett litet fotocollage kommer i nästa inlägg.
Det är med blandade känslor jag sätter mig ned för att summera året 2008. Ett år som blev så helt annorlunda än jag nånsin kunnat drömma om. Inte ens i mardrömmarnas värld.
Läser de senaste årens julbrev och påminns om hur vi skämtade med hantverkare under byggtiden. Vi skulle planera långsiktigt och bygga rullatorvänligt och Leif planerade att utöka vår lilla redovisningsfirma detta år. Vi såg fram emot nya händelser för våra barn med examina, tillökning på barnfronten och hus.
Hur året blev har Ni fått följa på bloggen. Den har tjänat som verktyg i bearbetningen av den svåra situation vi ställdes inför. Vi är tacksamma att Ni gått med oss hela tiden och även nu efteråt. Det har betytt mycket för oss.
Vi kunde väl inte ana att Leifs ryggont skulle vara så allvarligt, när prover och röntgen visade okey. Och inte att det handikappvänliga huset så snabbt skulle fylla sina behov.
Värktabletter höll Leif i farten, så vi fick fira Elisabeths lärarexamen i mitten på januari nere i Jönköping, vilket var jättetrevligt. I början av februari deltog vi i en konferens i Stockholm och det var Leif som bar de tunga väskorna, då jag inte klarar det så bra!!! Sen åkte Leif ner till Leksand ensam, för att jobba med lite revisioner. Han fick några fina dagar med vänner, som också tog honom med på spa med efterföljande 3-rätters middag. Det blev verkligen en höjdpunkt för dem alla och vi kunde väl inte tro att detta var sista Leksandsturen för honom. Efteråt känns det som en avskedstur han gjorde för att möta gamla goda vänner.
Ja, sen gick det bara någon vecka, så fick vi detta otroligt hemska besked, som var början på en berg och dalbana i våra liv. Men Leifs första ord, när han fick veta om sjukdomen: "Det här skall vi klara av älskling," vittnar ju om vilken positiv människa han alltid var. Han försökte se en utväg i allt, trots att det såg mörkt ut.
Det har varit en vår, sommar och höst fyllda av behandlingar, vård på sjukhus och en pendling mellan hopp och förtvivlan. Vissa tider var Leif riktigt pigg och under några härliga försommardagar kunde vi besöka Anders och Maria i deras nya hus i Mariefred. Det var härligt för oss alla att Leif fick möjlighet att se hur fint son och sonhustru fått det.
I maj fick vi ett barnbarn till. Leif var den förste i familjen som fick reda på att lille Jonathan sett dagens ljus. Det hände under en av Leifs sjukhusvistelser, så i tidig otta stegade en stolt pappa Peter in på avdelningen för att träffa en nybliven fyrabarnsmorfar. Det var lyckat!
Då Annamaria tog sin pastorsexamen var Leif trött och dålig, så vi fick stanna hemma. Det var en liten besvikelse, då Annamaria alltid varit "pappas lillflicka." I september då jag fyllde pensionär var han ganska alert, så han överraskade med hemlig utflykt med god lunch i Järvsö. Dagar omkring hade vi också trevliga besök av goda vänner. Vi fick lite guldkantade dagar, som vi är glada för.
Leif fick sluta sina dagar hemma på sitt älskade Soludden, vilket vi är tacksamma för. Nu får vi bära minnet av honom i våra hjärtan och vi får fortsätta leva och ta vara på varandra den tid vi har tillsammans.
Jag är glad att Kristina blir hemma några månader till. Det gör det lättare så här i början och vintern blir lite mer överkomlig. Min tanke och förhoppning är att jag skall kunna bo kvar här och klara av allt praktiskt och även ensamheten. Så jag hoppas Ni alla känner er välkomna att gästa här och ge av er tid till Soludden-tanten.
Denna jul blir olik alla andra jular. Leif fattas oss! I fjol var vi lyckligtvis hela familjen samlad, samt min syster och svåger. Vi trodde väl inte att det var sista julen som hel familj och det kanske är bra att man inte vet så mycket om framtiden, för då skulle man bara oroa sig. I år firar Elisabeth och Anders med sina respektive och svärföräldrar med familjer, så vi blir en mindre skara. Tur att vi har två fartglada killar, William 2,5 år och Jonathan 7 månader, som sätter färg på vår gemenskap, tillsammans med deras storasystrar Ida och Emma. Julen är barnens högtid, så det lättar upp våra dagar när vi får ha dem här.
Vi delar upp våra hälsningar i år, så barnen fyller på med egna julhälsningar till er. Det blev bäst så och att ge det via bloggen här. Det kändes bäst så i år. Inspiration och ork har lyst lite med sin frånvaro.
Önskar er alla kära vänner en God och Välsignad Jul. Tack för all omtanke och förbön under detta år. Vi får fortsätta ha tid för varann.
Stor julkram Britta
tel 0653-120 90
mobil 070-682 46 52
Rapporter från barnen med respektive:
Familjen Westberg i Skogsta har detta år utökats med ytterligare en, nej två familjemedlemmar. Den ene är sonen Jonathan och den andra är kattungen Pucka. Jonathan föddes natten mot 6:e maj och han hade bråttom ut, så barnmorskan hann inte vara med. Den första som fick se honom utöver oss var morfar Leif som då låg inne på sjukhuset i Hudiksvall för behandling.
När det gäller renoveringen så har tjejerna nu fått egna rum, men vägen dit går genom en kall vind. Bygglov kom på besök i april och förhoppningen var att få hjälp av dem, men det blev tyvärr inte så den här gången.
William, vår tvååring älskar film, han tittar mest på "Cars" och "High School musical". Det händer mycket i två års åldern. Man utvecklas både i tal, motorik och intellekt. Så från att vid förra årsskiftet då han bara kunde uttrycka mamma och pappa, pratar han nu ofta och gärna och berättar om allt möjligt och tillrättavisar både föräldrar och syskon. Han älskar att sjunga och bygga pussel och är en riktigt bra storebror till lille...
Jonathan - familjens "brunöga". Han är mycket aktiv och nyfiken och vill gärna va med och få uppmärksamhet. En bastant kille som sen sin födsel varit mycket "matglad":) Han blir gärna omhändertagen av storasyster...
Ida som nu hunnit bli 11 år. Hon är mycket aktiv och spelar både flöjt och badminton. Är även dansledare för en grupp i kyrkan. Ida älskar att ta hand om små barn och är duktig på att organisera. Var duktig festfixare på lillasyster Emmas 10 årskalas nyligen.
Ja, Emma har alltså nyss fyllt 10 och nu fått sin första mobiltelefon. (Dagens barn:))Den här tösen har fullt med spring i benen. Hon spelar fotboll, dansar så ofta hon kan, och spelar flöjt. Dessutom
läser hon mycket och har utvecklats sitt tecknande av Mangafigurer.
Pappa Peter blev klar med sin utbildning i mars och arbetar nu som lärling på Hudiksvalls rör. Där har han fått vara med vid ett nybyggnadsprojekt av industrifastighet. Spännande att se något nytt och inte bara rensa avlopp.
Mamma Helena arbetade som lärare fram till påsk, sen blev hon mammaledig. Hemma pysslar och plockar hon, sköter disk, tvätt och barn. Man tycker att man är en ständig tjatande mamma, säger hon. Nuförtiden går hon inte med barnen på alla möjliga aktiviteter utan nöjer sig med att gå med småpojkarna på "sjung-gung" på Högliden. Dessutom jobbar hon en kväll i veckan med MK players, det är en grupp för funktionshindrade som spelar popmusik.
I år firar vi jul hos mormor ute på Soludden och Ida har hunnit fundera på vem som ska läsa julevangeliet i år då morfar inte längre är med. Tomheten är stor, men vi hoppas på en fin jul tillsammans och vill önska er alla detsamma.
För familjen Gyris har året 2008 inneburit en mängd förändringar, både positiva och negativa. Det största och självfallet jobbigaste är att pappa/svärfar Leif har lämnat oss... Att förlora sin pappa är en oerhört jobbig händelse som sätter sina spår och saknaden är enorm.
Mitt i all sorg så finns det ändå några guldkorn att glädjas åt. I slutet av 2007 hittade vi vårt drömhus i Mariefred och flyttlasset gick i mars 2008. Huset är jättefint och någon omfattande renovering har inte varit nödvändigt, utan vi har bara målat om i några rum. Vi har sedan länge kommit i ordning och ser fram emot att få fira vår första jul där tillsammans med Marias föräldrar och farmor! Besöken under året har varit många och välkomna då huset är stort så det finns gott om plats för gäster.
Anders arbetar kvar på Ericsson och trivs bra där. Han har nu fått möjlighet att arbeta hemifrån några gånger per månad, vilket fungerar jättebra. Maria har bytt arbete och har övergett Stockholms äldre till förmån för Södertäljes äldre. Arbetsdagarna blir långa för oss bägge så det är tur att vi har grannen Karin som går ut med hundarna då vi är på jobbet.
Efter nyår kommer mamma/svärmor Britta ner på besök, vilket vi ser fram emot. Hon vill gärna låna med sig hundarna upp till Soludden vilket både vi och hundarna uppskattar enormt.
Vi ser nu fram emot ett nytt år, med vad vi hoppas bara glada nyheter och händelser.
Med en önskan om en God Jul och ett Gott Nytt År
Anders, Maria, Diva och Happy
AnnaMaria
Mitt 33:e år har varit ett mycket speciellt år. Det har framförallt präglats av att min älskade pappa fick ett allvarligt cancerbesked i mars och att han, 7 månader senare, den 21 oktober somnade in hemma på Soludden. Livet blir sig inte likt och man omvärderar det verkligen. Det man förut tyckte var SÅ otroligt viktigt blir inte lika viktigt.
Jag tänkte ändå försöka skriva ner några saker om vad jag har gjort under det senaste året.
Efter hösten 2007 som pastor i Forserum, beslutade jag mig för att inför våren säga upp mig. Då hade jag jobbat där i tre månader. Jag tyckte om församlingen, men det kändes ändå inte rätt att vara där. Det återstod dock en termin på min pastorsutbildning och jag behövde ha en ny praktikplats. Jag tog kontakt med min egen församling, Pingstkyrkan i Jönköping, för att se om jag fick vara där under våren och det fick jag. Det blev en vår fylld av utmaningar och många undervisningstillfällen. Jag trivdes väldigt bra och jag lärde mig mycket. I juni i år tog jag min pastorsexamen efter 4 års studier. Det firade jag med en stor fest tillsammans med vänner och delar av familjen.
Sommaren tillbringade jag mestadels hemma med familjen. Ville finnas nära pappa så mycket som möjligt. Han var rätt trött under sommaren, men vi fick en del tid, med små promenader och pratstunder vid sängkanten. Under juli månad arbetade jag som caféansvarig på ett sommarcafé som Korskyrkan i Jönköping bedriver. Det fungerade bra, men när det blev alltför stressigt så sinade krafterna. Jag åkte hem till Stormnäs mitt i arbetsperioden, för att få vara med familjen precis då pappa fått nya besked om cancern, men även för att lille Jonathan skulle barnvälsignas. Betydde mycket att få vara tillsammans de dagarna. Efter att mitt sommarjobb hade avslutats, åkte jag upp till mamma och pappa igen och spenderade några veckor där, innan det var dags för höstens utmaningar. Att jag skulle läsa vidare i Örebro var bestämt långt tidigare, men att jag skulle få ett jobb som bibellärare på Bibelskola "Alterna" på Viebäcks folkhögskola i Nässjö, blev klart i augusti. Ett jobb som kom direkt från ovan. Precis det jag bett och drömt om. Så det har varit en rolig och utmanande höst rent jobbmässigt. Trivs jättebra med att få jobba med undervisning bland underbara elever.
Annars har jag fortsatt att engagera mig i församlingen, bland annat har vi haft fem konserter med "Klingande Julkort" även detta år i början på december. Detta året kom mamma, Kristina, Ida och Emma ner och hälsade på och tittade på konserten.
För övrigt åkte jag och hälsade på en go vän i Paris i april och det var en toppenhelg, där jag verkligen fick se den vackra staden med Eiffeltornet, Champs-élysées och allt annat som Paris har att erbjuda.
Året avslutas med att jag under nyår kommer åka upp till Umeå för att predika på en stor ungdomskonferens. Jag tar med mig min syster Kristina som sällskap, stöd och support. Kommer nog ta vara på hennes missionserfarenheter....
Ja, livet går framåt även fast det har varit ett tufft år. Saknaden efter pappa är stor och det kommer den nog att vara i lång tid framöver. Man inser verkligen att man behöver vara rädd om varandra och ta vara på tiden man har. Var rädd om er i jul och låt gemenskapen och julens mening om att Jesus kom för din skull, vara i fokus framför allt annat! Kram AnnaMaria
Kristina
Året 2008 har naturligtvis varit ett annorlunda år för mig och hela familjen.
Jag har varit i Sverige i stort sett hela året. Nyåret 07/08 firade jag i Jönköping och sen fick jag vara med på Elisabeths lärarexamen. I slutet av januari åkte jag tillbaka till Colombia för att fortsätta mitt missionsarbete. Tanken var ju att jag skulle vara där hela året, för att sen komma hem till denna jul igen. Men så blev det ju inte. Jag åkte hem redan i mars på grund av pappas sjukdom. Jag har varit hemma på Soludden sedan dess och försökt att vara ett stöd för mamma och pappa. Det har varit tufft att vara mitt upp i denna situation, samtidigt som jag är oerhört tacksam för att jag fått vara så nära pappa under hela denna sista tid av hans liv på jorden. Vi har haft värdefulla stunder tillsammans, något jag kommer att bära med mig under resten av mitt liv. Jag är tacksam för att jag har haft en sån kärleksfull och snäll pappa och för att vi ska ses igen en gång, hemma i himlen.
Under tiden hemma har jag hjälpt till med praktiska saker i hemmet och trädgården; målning, städning, vedbärning, anlagt trädgård etc. Sen har jag varit och predikat i en del församlingar i Hälsingland och även i Leksand. Jag har varit till Norge två gånger på missionärssamtal och bröllop. Det har blivit besök i Jönköping hos systrarna och svåger när AnnaMaria tog pastorsexamen, i Linköping på en nystartad missionsbas och i Mariefred hos Anders och Maria. Jag har haft möjlighet att umgås med mina syskonbarn väldigt mycket också. Lille Jonathan föddes i maj och barnvälsignades här på Soludden i juli. Sen har jag även varit med och firat mammas 65-årsdag!
Jag har haft kontakt med Colombia hela tiden. Det är bra att internet existerar så att man kan arbeta hemifrån. Jag har kontakt med våra missionärer i Östasien och Indien, och i olika delar av Europa. Sen har jag stöttat personalen i arbetet med missionsskolan under sommaren och hösten.
Nu kommer jag att vara hemma i Sverige några månader till för att återhämta krafterna efter allt som hänt i år. Sen, när jag känner mig redo, åker jag tillbaka till Colombia igen för att fortsätta missionsuppdraget att utrusta och sända ut latinamerikaner till olika länder.
Nu önskar jag er en god jul och ett gott 2009! Glöm inte att ta hand om varandra.
Kram Kristina
Julhälsning från paret Tornell
Året inleddes med att jag (Elisabeth) tog lärarexamen och fick jobb också direkt efter. Jag har nu jobbat mitt första år som lärare. Det har varit intensivt och mycket att lära. Jag är spansklärare på Junedalsskolan i Jönköping. I våras jobbade jag även som lärare bland döva/hörselskadade elever på en annan skola i stan, och fick på så sätt använda teckenspråket igen.
Daniel har jobbat som kassa- och administrationschef på Hemköp i Jönköping. Han har genom det fått mycket mer ansvar och får även åka på en hel del kurser, som är givande för honom.
Vi köpte bil i februari, en fin silverfärgad Opel Astra. Modellen kallas Enjoy och det gör vi verkligen. Vi njuter av att kunna ha bil och åka till familj och vänner när vi är lediga. Daniel tog dessutom sitt efterlängtade körkort i somras och gjorde det med bravur, så det är skönt att nu kunna dela på körningen.
Det som präglat året mest är självklart pappas sjukdom och hans bortgång. Han fick flytta hem till himlen, men lämnade oss alldeles för tidigt. Sorgen och saknaden efter honom är enorm. I november åkte vi på en resa till Sydamerika. Den hade varit planerad väldigt länge och vi såg verkligen fram emot den. Vi åkte till Cartagena, Colombia, där Kristina arbetar vanligtvis samt till Buenos Aires och Salta i Argentina, där Daniels föräldrar har varit på besök många gånger. Det var en mycket spännande resa, som betydde mycket för oss.
Vi önskar er alla en riktigt God Jul! Hälsningar Elisabeth och Daniel Tornell
Fjärde advent
Det har varit några jobbiga dagar nu. Döttrarna åkte iväg till Hudiksvall på fredag em, för att hjälpa till då Emma hade sitt tio-års kalas för klassen. Den dagen och kvällen förflöt bra och jag hade lite julklappsbestyr för mig, så det var fullt upp. Det var andra natten jag skulle sova ensam.
Det var lugnt och tyst och när det var dags att sova, så gick det inte alls. Tankarna på Leif och tomrummet efter honom bara strömmade in i huvudet. Det blev bara några timmars dvala och sen var det lika bra gå upp i ottan och baka lite matbröd. Lite städning var kvar så det gick i samma fart och sen blev det lite julpyntning, men detta under saknad och tårar. Jag fattar inte att Leif inte kommer hem till oss igen. Det är så ofattbart, men jag förstår att andra upplever likadant när ens livskamrat dör, även om det inte är någon tröst för mig. Vet ej om man blir egoistisk i denna situation och bara tänker på vad man själv mist. Det kanske är naturligt, eller?
Skönt var det på em igår, då jag fick fikabesök av en väninna. Det skingrade tankarna lite och vi fick en god pratstund. Senare på kvällen kom döttrarna tillbaka och med sig hade de även vår vän läkaren som vi lärde känna från början av Leifs sjukhusvistelser. Hon känns som en extra dotter i familjen och det är vi glada för.
Idag lyste solen över Dellen och det har varit en strålande dag. Efter en fin gudstjänst i kyrkan, så njöt jag ute i naturen ett tag. Det är fantastiskt att få bo nära skog och vatten. Det ger ro till ett oroligt hjärta. Jag försöker tänka på hur Leif ville att jag skulle ha det här och försöker vara glad att vi hann flytta hit och bo några år tillsammans. Det blev bara alltför kort tid tillsammans.
I morron kommer min syster och svåger från Östersund och så skall vi till Hudiksvall och fira Emma, som har födelsedag. Sen är det bara dags att skicka julhälsning här och fira julhögtiden!
Till dess ha det så gott kära vänner. Ta det lugnt med julförberedelserna och lägg stressen åt sidan och njut av att vara tillsammans bara.
Kram Britta
Torsdag 18 dec
I fredags var mamma och jag ute och julshoppade i Hudiksvall och det kändes faktiskt väldigt bra att komma ut på stan i julruschen och handla. Jag tror nog att pappa skulle unna oss att må riktigt bra inför julförberedelserna.
På kvällen hem stannade vi vid Delsbo kyrka och såg när Dellenbygdens lucia kröntes. Det var fint!
På lördagen åkte mamma iväg till centrum på förmiddagen, medan jag njöt av det enormt vackra vintervädret här ute på udden. Det blev snöskottning för fulla muggar, men även korttagning på den vackra utsikten. Wow, om det kan vara så oerhört vackert här på jorden, så kan jag bara ana hur enormt vackert det måste vara i himlen!!!
Mamma åkte iväg på luciafirande och auktion på församlingshemmet på kvällen. Jag satt hemma och finslipade på predikan som jag skulle hålla i pingstkyrkan i Ljusdal på söndagen.
Söndagmorgonen var dock lite turbulent. Vattenpumpen strulade så det orsakade lite problem. Vattnet i vattenkokaren från dagen innan, smält snö och även blomvatten i kannan räddade oss för att fräscha upp oss inför dagen. Jaja, värre saker har man väl varit med om.. jag har varit ute på Afrikas och Sydamerikas landsbygder utan rinnande vatten och ström, så detta var ingen större katastrof.
Vi kom iväg till Ljusdal iallafall och det kändes bra att medverka där, predika, sjunga och berätta om arbetet i Colombia. Kul att komma tillbaka till födelseorten. Trots att Delsbo ligger bara 2,5 mil bort så blir det inte så ofta man åker till Ljusdal på besök.
På kvällen kom Björn, vår räddare i nöden, och fixade pumpen. Det är gott att han finns!
I tisdags kom AnnaMaria hem hit. Roligt!! Gårdagen gick bl.a åt till att städa, hämta gran och rensa papper i arbetsrummet. Idag har vi haft bouppteckning här hemma. Vi har fått god hjälp av en vän till mamma och pappa från Hudiksvall. Helena och sönerna kom hit och var med också. På eftermiddagen blev det helt plötsligt mörkt i huset. Strömmen gick, så det blev tända ljus och uppringning till elbolaget. Efter ett tag kom strömmen igång igen. Tänk vad man får var vara med om äventyr på landet!
Ja, dagarna går. Nästa vecka kommer Barbro och Sören från Östersund och familjen Westberg från Hudiksvall. Det blir ju en annorlunda jul förstås och vi gruvar oss lite inför det. Men, vi är tacksamma för att vi är många och att barnen finns med och lyser upp tillvaron.
Vill skriva några tänkvärda rader som vi såg i en dödsannons häromdagen:
"Vi lovar att försöka glädjas över de stunder vi har haft, istället för att sörja de vi inte fick."
Vi vill gärna leva på det sättet, även om sorgen över att pappa inte fick fler år tillsammans med oss här, kommer att ta sin tid.
Ha nu en skön helg!
Kristina
Stilla afton
Då vi hade Ida och Emma med till Jönköping så var det vid ett tillfälle som det blev många tårar för mig. Det var kännbart att gästa därnere utan Leif vid sin sida. Vi brukade ju alltid fara ner och hälsa på döttrar och måg tillsammans. Men Emma gav tröst mitt i tårarna och det får jag ta till mig.
"När man älskat någon mycket länge, så är den personen inte borta utan bor i ditt hjärta och i dina tankar" Det var ord som värmde mitt i saknaden. Att vara nära barnbarnen ger också tröst och piggar upp, så därför vågar jag trots allt se lite fram mot julen, när fam. Westberg skall bo här under julhelgen och min syster och svåger också.
Idag har det varit mycket pappersjobb. En god vän som varit här och hjälpt till att förbereda bouppteckning. Detta med pappersjobb har Leif alltid skött, så det är mycket att sätta sig in i. Men jag tror det skall gå, när jag får hjälp. Det kan vara bra att ha sysselsättning och tankearbete så det blir focus på annat också. Det kanske inte är för sent att "lära gamla hundar sitta."
Nu är jag ensam och skall sova själv första natten efter Leifs död. Lite tomt och tyst, men jag hoppas det skall gå. Jag behöver träna i små portioner, för Kristina blir ju inte hemma för jämnan. Jag är glad så länge hon stannar och hon är inte beredd att åka till varmare breddgrader än. Hon behöver få ta igen sig och hämta nya krafter, för att orka ansvaret och det intensiva arbetet i Colombia.
Till jul kommer en liten julhälsning här på bloggen. Orken och inspirationen räcker inte för att få ihop ett helt julbrev att sända ut. Efter helgerna sen kommer vi att stänga av denna sida. Vi skall då ta fasta på en god väns råd att redigera alla hälsningar och dagboksanteckningar och göra en bok av det. Elisabeth har kontakter, så vi kan få den möjligheten. Det kan vara bra som hjälp i vår bearbetning att i små doser läsa igenom det som hänt oss under senaste året.Så får vi hoppas att vi kan gå vidare, för det tror vi överenstämmer med Leifs önskan. Han vilja är nog att vi skall få vara glada och njuta av livet tillsammans både här på Soludden och när vi träffas på andra platser. Det blir ofta så att vi tänker på hur Leif skulle vilja att vi har det och då är det gott att komma ihåg hans positiva synsätt och livsglädje. Vi önskar att det skall bära oss dagar framåt.
Belysningen ute lyser så vackert på den vita snön, så jag kan njuta av det nu innan det blir tidig kväll. Oj, nu hör jag motorljud, men det är bara plogbilen som kommer. Skönt, för oväntat besök den här tiden på kvällen känns inte så bra. Hjärtat kan hoppa för mindre,men annars är det gott att vänner tittar in. Det är välkommet, men ring i förväg så vi vet.
Stor kram Britta
8 december
Hej kära vänner!
Vi är visst inte lika flitiga med att skriva på bloggen nu som vi var tidigare. Ibland är det så svårt att veta vad man ska skriva eftersom tanken med bloggen förrut var att tala om hur det gick med pappa och sjukdomsförloppet. Nu står vi ju i en helt ny situation. Jag tänkte strax efter att pappa hade dött att nog var det jobbigt och påfrestande att se pappa kämpa med cancern, men nu är det väldigt påfrestande att försöka leva ett liv utan honom. Det är så vansinnigt tomt! Men vi är tacksamma för alla minnen, för den fantastiske pappa han var för oss, och alltid kommer att vara.
Här hemma håller mamma på att lära sig att jobba med papper, betala räkningar på internet etc, det som var pappas uppgift tidigare. Hon är väldigt duktig tycker jag! Sen skottar vi snö och bär in ved. Det är tungt ibland, men det ska nog gå. Vintern har kommit på riktigt nu och vi hoppas ju att snön kommer att ligga kvar över julen!
Vi har varit på resande fot ett tag nu. Det blev långhelg i Leksand vid första advent då vi besökte vänner, hade samtal på banken, och jag predikade på 1:a advent i Pingstkyrkan. Trevligt att vara i Dalarna på besök, även om det kändes jobbigt emellanåt när minnena av pappa dök upp. Vi åkte bl.a upp på folkhögsskolan där pappa jobbade. Man liksom såg för sitt inre hur pappa gick runt där på skolan och samtalade med elever och personal... Man minns hans 60-årsfest som vi hade där för 4 år sen...Vi åkte förbi vårt gamla hus på G:a Siljansnäsvägen och mindes de 15 åren vi fick där...Ja, det finns många minnen.
Men det var så skönt att känna omsorgen av alla kära vänner i Leksand. Man märker att det är många som står med oss!
Vi hann knappt hem och vända förrän turen gick ner till Småland. Denna gång tog vi Ida och Emma med oss (Helenas äldsta barn) och vi åkte tåg till Jönköping. Det var tre roliga och intensiva dagar tillsammans med AnnaMaria, Elisabeth och Daniel. Vi fick se bilder från Tornells Sydamerikaresa, bada på äventyrsbadet, spela bowling, springa i affärer, umgås och äta god mat, och se julmusikalen "det klingande julkortet" där AnnaMaria medverkade. Som ni förstår har vi haft fullt upp! Vi kom hem i lördagskväll och det märktes på tjejerna Westberg att de var väldigt nöjda med resan till Jönköping. Det var vi också naturligtvis!
Igår, söndag, åkte vi till Alfta där jag berättade om mitt arbete i Colombia och predikade i Pingstkyrkan. Vi fick sen god mat hemma hos kära vänner på orten och efter det var det dags för oss att åka till Hudiksvall. Där var det barnens julfest på Högliden där Ida och Emma medverkade med sång, dans och musikal. En intensiv, men innehållsrik dag!
Gissa om vi varit trötta idag?!!
Nu kommer vi iallafall att vara hemma framöver och ser fram emot då AnnaMaria kommer hem nästa vecka.
Ha det så bra kära vänner så hörs vi igen.
Kram Kristina B
Hälsningar från Colombia...till minne av pappa
Ikväll kom jag och Daniel hem från en 3-veckors lång resa i Sydamerika. Vi åkte först till Cartagena, Colombia och sedan till Salta och Buenos Aires i Argentina.
När vi hälsade på pappa på sjukhuset i Hudiksvall i början av oktober (då han var mitt i sitt allvarliga sjukdomstillstånd), tänkte han hela tiden osjälviskt och generöst på oss runt omkring honom. Lika kärleksfullt och med omsorg för familj och vänner, precis som han brukar göra...
Vi hade då en underbar möjlighet att i lugn och ro sitta och prata med honom och då frågade han Daniel och mig hur vi kände inför Sydamerika-resan (som vi planerat inför i över ett år). Han visste själv hur mycket hans och mammas resa till Colombia hade betytt för dem och hur människorna de mötte där för några år sedan hade berört deras hjärtan så enormt. Därför sa han till oss: Självklart ska ni åka. Det kommer att bli en härlig resa. Ni ska veta att ni har min välsignelse att åka dit...
Vi frågade om han ville följa med och han uttryckte att han ville åka tillbaka till Colombia, men att hans hälsotillstånd inte tillät det i nuläget...men han ville gärna åka. Det märktes att resan till Colombia hade påverkat honom enormt positivt och att en del av hans hjärta fanns kvar där bland de människor han mött.
Det kändes oerhört gott att få pappas välsignelse att åka eftersom vi sett fram emot resan länge men situationen med pappas sjukdom gjorde en mycket orolig. Inte visste vi att han skulle hinna flytta hem till Jesus innan vi skulle åka till Sydamerika...
Det har redan gått 1 månad sedan pappa gick bort och han har lämnat en stor STOR SAKNAD och ett enormt tomrum efter sig, inte bara hos oss som familj och vänner i Sverige, men ända borta i Colombia... Vi har mött så många vänner som står med oss i sorgen och saknaden efter pappa Leif. Vi har fått många kramar av vänner som med tårar i ögonen pratar om Leif, att han var en speciell man som hade ett stort hjärta och kunde SE människor. Det märktes så väl under tiden i Colombia att pappa lämnar spår efter sig, människor som är tacksamma för att de fått lära känna honom och mött honom. Han är älskad och saknad även där...
Vi hade möjligheten att överlämna ett gåvo-kort (gåvorna till barnen i colombia i samband med pappas bortgång) till huvudansvariga för arbetet med gatubarnen och arbetet med barnen på grundskolan i Cartagena. Ni var många som skickade pengar till detta ändamål till minne av Leif.
De som arbetar med dessa barn blev MYCKET RÖRDA och TACKSAMMA över den generositet och kärlek som de upplevt från pappa Leif och att de får en så stor gåva från ER kära vänner!! Pengarna kommer i goda händer och kommer att användas för barnens bästa. Hälften (dvs. ca 17.000 kr) går till arbetet med gatubarnen och hälften till grundskolan. Båda parter behöver bygga ut för att få rum för alla barn som de betjänar. Barnen är många men utrymmena är för små. Därför kommer pengarna som en stor välsignelse för båda verksamheterna!
Därför...ETT ENORMT TACK från vännerna i Colombia till alla som skickat in pengar till Colombias barn i samband med pappas bortgång!!!
Stor kram
Elisabeth
Sången till Pappa!
Ja, dagarna går och 1:a advent närmar sig. Jönköping har bjudit på snöväder de senaste dagarna, men nu är det regn o slask igen.
Livet går på här och det är fullt upp för det mesta. Idag kom sydamerika-fararna hem efter tre goa veckor i Colombia och Argentina. De får väl avlägga en rapport framöver...
Högtiderna i december närmar sig och man funderar hur det ska kännas detta året då det är en som fattas.
Vill med detta lilla inlägg dela med mig av det jag kände dagarna efter att Pappa hade fått sluta sina dagar här. Han hade bråttom i slutet och jag hann inte hem till det ögonblick då han tog sitt sista andetag. Detta grämde jag mig över någon dag tills jag bara insåg att pappa verkligen kämpade för mig och för de andra i familjen in i det sista. Efter lång kamp ville jag unna honom vila och då kom den här sången:
Min älskade, du min älskade pappa.
Efter månader av kamp somnade du in.
Du lämnade mig i sorg och i smärta,
men med en tro att vi en gång ses igen
Så jag unnar dig din vila, jag unnar dig din ro
Att du i Jesu armar förevigt nu får bo
Men jag saknar dig härnere,livet blev så tyst och tomt
och du kommer alltid att bo inom mig
Jag står här idag, älskade Pappa
med många frågor som är utan svar.
Men det som tröstar mig är att du inte lider mer
och att vi en gång kommer ses igen
Livet är starkare än döden, i det har jag mitt hopp
Livet är starkare än döden, pappa, nu är det din verklighet!
Stor kram till er alla och ha en fin första advent! /annamaria
Inför 1:a advent
Jag, Kristina har mest tagit det lugnt idag, för jag känner mig inte helt pigg. Tror att det är nåt förkylningsvirus på gång.
Att förbereda inför jul känns kluvet i och med att pappa inte är med oss. Men det ska nog gå. Det blir gott att större delar av familjen kommer hit och firar den med oss!
Höstcaféet i Färila i söndags gick bra. Det var ganska många som kom och hörde om mitt arbete i Colombia. Gott att träffa gamla vänner från Ljusdalstiden!
På söndag är det predikan i Pingstkyrkan i Leksand som ligger på schemat.
Dagarna går upp och ner, och det är svårt att acceptera att pappa Leif inte kommer hem igen. Saker i vardagen gör sig påmind om att han lämnar ett stort tomrum. Praktiska göromål som han annars alltid gjorde som vedbärning, skottning, skrapa bilrutorna när det är kallt ute etc...Det får vi sköta om nu. Eller som idag, fick mamma punktering på ett av däckena på bilen när hon var ute och körde, då visste hon inte helt vad hon skulle göra. Tur var väl att brorssonen Björn fanns nära till hands och kunde vara henne behjälplig i att byta däck.
Något annat som gör att tankarna går är att man möter äldre människor som lever och mår bra. Pappa får aldrig uppleva sin ålderdom här med oss. Jag träffade på en medelålders kvinna idag som var ute och gjorde ärenden med sin äldre mor. Om cirka 20 år skulle jag och pappa kunna vara i samma situation, men tanken på att jag inte kommer att få uppleva att göra det, gör ont i själen. Men jag ser fram emot återseendet i himlen en dag, där ingen sorg kommer att finnas!
Ja, vi tar en dag i taget och tackar alla goda vänner som ringer emellanåt. Det är gott att känna omsorgen. Ni hjälper oss att bearbeta sorgen.
Ha en skön 1:a advent!
/ Kristina
21 november
Solen sken vackert idag. Lite snö ligger på marken och temperaturen är nere i minusgrader. Vi ser att vintern kommer med stormsteg.
Idag är det precis en månad sen vår käre pappa flyttade hem till himlen. Vi är oerhört tacksamma för att han sagt sitt ja till Jesus, att han nu slipper sjukdom och lidande och att han njuter av evigheten hos Gud. Vi vet att han har det bra!
Det som smärtar är att han inte finns här med oss. Det är fortfarande väldigt overkligt att inse att vi inte kommer att se honom igen här med oss på jorden. Han fattas oss! Vi tar en dag i taget och bearbetar sorgen i vår takt.
Den här veckan har vi haft en del för oss. Jag ( Kristina) fick besök av en colombiansk kompis som numera bor i Spanien. Det var roligt att ha henne här och så fick hon se lite hur vi har det här ute på landet, hon som kommer från och bor i storstäder. Hon och jag åkte sen vidare till Linköping där vi besökte vänner på missionorganisationen Ungdom Med Uppgifts nya center. Även mina ledare från Colombia var där på besök denna vecka, så det var oerhört gott att få tid att prata med dem om vad jag går igenom. Roligt också att få prata en del spanska och känna av mitt andra hemlands härliga kultur!
Mamma var i Hudiksvall denna vecka och hälsade på familjen Westberg. Hon har gått på stan, tagit hand om barnbarnen, bakat och sett på skolmusikal. Så det har varit en innehållsrik vecka.
Nu är vi båda hemma på Soludden igen och ska ha en lugn helg. På söndagkväll åker vi till Färila då jag ska medverka på ett höstcafé och berätta om mitt arbete i Colombia.
Tack än en gång kära vänner för att ni finns!!
Varma hälsningar Kristina
Ett tröstens ord
Tittar på de bilder vi lagt ut på bloggen, foton vi i familjen skickat via mobilerna....suck... han fattas oss!
William var till Stormnäs häromkvällen med Peter. När han dagen efter berättade för mig sa han:
- Jag varit hos "mommo Leff"(hans eget uttryck för mormor och morfar).
-Var morfar hemma, frågade jag.
-Moffa flytta Jesus, svarade William, som det mest självklara i världen.
Han vet att Jesus är något posivit, någon vi ber till varje kväll och då antar jag, att han känner på sig att morfar har det bra där han är nu, med Jesus.
Slog också upp boken "Dessa bibelord har hjälpt mig", en bok pappa alltid hade vid sin säng, och stundvis under sin sjukdom var hans kraft så liten, men det den räckte till för, var att läsa dagens bibelord.
Jag vill avslutningsvis dela med mig av bibelverserna för idag, 14 november. De passar verkligen för dig och mig just i dag!
"Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand" Psaltaren 139:5.
En av pappas favoritbibelord, tror jag. Vi hade den i dödsannonsen och sjöng den vid vår egen minnesstund strax efter att pappa tagit sitt sista andetag.
"Kasta alla era bekymmer på Honom, ty Han sörjer för er" 1 Petrus brev 5:7
"Han ger den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka.....men de som väntar efter Herren hämtar ny kraft" Jes. 40:29, 31.
Fascinerande att texter som skrevs för flera hundra år sedan är dagsaktuella och påminner mig och oss alla om den kraft Gud ger för denna dag och dagar fram över.
Tack Gud att Du är personlig och bryr Dig om oss var och en, Du tröstar, styrker och ger hopp!
Tack för att Din kärlek, trots vår sorg, gör livet meningsfullt!
//Helena
Minnestexten som publicerades i tidningen "Dagen"
In memoriam
Leif Bergqvist
Vår älskade pappa Leif Bergqvist i Delsbo, avled tisdagen den 21 oktober, endast 64 år gammal efter en tids sjukdom i sitt hem på det vackra Soludden ute på Stormnäs.
Soludden var pappas paradis på jorden. Han och mamma Brittas plan var att, som glada pensionärer få dela sina liv vid Dellens strand, men sjukdomen satte stopp för det. Trots allt hann de ändå njuta av några år tillsammans därute. Sommarstugan som pappa övertagit av sina föräldrar blev omvandlat till ett permanent boende alldeles nere vid sjön. Ett ljuvligt ställe där pappa verkligen trivdes. Han fick vara hemma där, även under sin sjukdomstid, vilket gjorde honom gott mitt i allt. Tidigare hade mamma o pappa med familj bott i Leksand och innan dess i Ljusdal och de trivdes mycket bra på båda ställena. Men drömmen var att få flytta tillbaka till Delsbo där de har sina rötter, vilket de alltså gjorde oktober 2005.
Vår pappa måste utan tvekan vara den snällaste och mysigaste pappa som någonsin existerat. Så utgivande, generös, kärleksfull, osjälvisk, ödmjuk och full av bus. Han älskade sin familj och den var väldigt viktig för honom. Att busa och skämta var något som karaktäriserade vår pappa. Till och med i sin sjuksäng fanns humorn med, den lämnade honom aldrig. Hans generositet var något annat som var typiskt för honom. Han ville alltid se till att saker och ting fungerade för oss barn. Hade vi bekymmer på något sätt ville han alltid finnas där och stötta oss. Det kunde gälla ekonomi, men även andra saker.
Sporten var något annat som låg varmt om pappas hjärta. Han var trogen sitt älskade hockeylag, Leksands IF och tårarna kunde trilla nedför hans kinder när han berättade minnen från Leksands storhetstid. Sportintresset var mest av åskådarkaraktär och han spenderade många timmar framför Sportspegeln, OS eller fotbolls-VM. Då var det som om tiden stannade och allt annat fick läggas åt sidan. Men pappa utövade också sport och framförallt blev det Vasaloppets öppna spår under åren som familjen bodde i Leksand.
Pappa var naturlig på många sätt och det gällde även hans Gudstro. Han hade en väldigt varm och genuin tro och även om han inte var den som alltid pratade om den så visade han sin tro genom sitt sätt att vara mot oss och mot andra människor. Han satte alltid andra före sig själv. Till och med mot slutet av sin sjukdom verkade han kämpa mer för oss än för sig själv. Han visste vad som väntade honom, men han visste också vilket tomrum han skulle lämna efter sig och därför ville han kämpa för oss in i det sista. Pappas tro växte sig allt starkare under sjukdomstiden och han vädjade från sin sjukbädd att evangeliet måste spridas vidare.
Pappa hade ett hopp om himlen. Han ville inte lämna oss, men han var inte rädd för att dö. Smärtan finns hos oss som är kvar. Det tomrum han lämnar efter sig är oerhört stort, både för oss som stod honom närmast, men även för många andra släktingar och vänner som han mött under årens lopp. Samtidigt som han lämnar ett stort tomrum så bär vi också med oss många glada minnen. Och vi är så tacksamma för att vi fick en chans att tala om för honom hur mycket han har betytt för oss, innan han flyttade härifrån. Vi är tacksamma till pappa för den han varit och vi kommer sakna honom oerhört mycket. Men vi lever ändå med en tro att vi en dag kommer ses igen!
/De fem barnen; Helena, Anders, AnnaMaria, Kristina och Elisabeth
Tre veckor av saknad.
I helgen var vi till Mariefred och fick njuta i fulla drag av att bli ompysslade av Anders och Maria. Det har verkligen gjort oss gott. Resan var avslappad också, då vi åkte buss till Stockholm och slapp vara ute på osäkra vägar denna årstid. På centralen blev det lite omtumlande, då det bara strömmade förbi massor av människor. Mycket ovant för oss från Soludden, som inte ser några förbipasserande alla dagar.
Vi hann med både Gudrun Sjödens trevliga affär och matintag innan Anders mötte oss för vidare färd till Mariefred. Skönt att få komma till deras trevliga hem, även om det var konstigt att inte ha Leif med. Vi var ju där tillsammans tidigare i somras, så Leif hann iallafall se hur fint son och sonhustru har fått det.
Vi fick en vilohelg med Anders och Maria och deras gulliga hundar och sköna mat och pratstunder. Ett litet stadsbesök blev det och besök i några mysiga små affärer. Mariefred är en trevlig liten stad och kanske mera inbjudande på sommartid. Men så är det väl överallt i höstrusket, så fika hemma vid brasan blev skönt efteråt.
Miljöombytet för oss har gjort att dagen idag har varit bra, trots saknad. Men det kommer väl att bli upp och ner i vårt sorgearbete. Det växlar från dag till dag och det måste det få göra. En älskad man, pappa, svärfar och morfar lämnar så många spår efter sig, så det är inget konstigt att vi upplever saknaden så stor. Det vore underligt annars.
Tack att ni delar vår sorg och stöttar oss på olika sätt. Det är guld värt!
Stor kram från Britta och Kristina
En vecka har gått
Nu får vi ta en dag i taget och inte pressa oss för mycket med arbete. Till helgen ska vi åka ner till Mariefred för att hälsa på Anders och Maria. Det blir skönt att få komma bort lite, och speciellt när det är farsdag på söndag...Första farsdagen utan pappa är lite känsligt.
Jag har i dagarna fått känna mig riktigt stolt över min pappa (det har jag ju alltid varit förstås). Vänner har de sagt att Leif varit en riktig pappa-förebild för dem, en lek-pappa som verkligen ser människor. Det finns inte många såna pappor sa de. Jag känner mig så tacksam för en sån fin pappa som jag och mina syskon har haft och fortfarande har, (det är bara det att han inte är här med oss, men han lever i himlen), och att han har fått betyda mycket för många andra också!
Vi är tacksamma till alla er vänner och släktingar för ert enorma stöd i vår svåra tid.
Vill också passa på att tacka för gåvorna som kommit in till arbetet bland Colombias gatubarn. Det kom in hela 31000 kronor!! Helt otroligt! Jag kommer att skicka iväg detta snart och vi vet att dessa pengar kommer att bli till stor välsignelse i arbetet där. TACK!!!
Elisabeth och Daniel är nu på plats i Cartagena, Colombia. Vi hoppas att de får en skön tid både där och i Argentina.
Vill bara påminna om att vi kommer att fortsätta att skriva lite nu och då på bloggen även i fortsättningen. Vi kommer att skicka julhälsning på bloggen i år istället för julbrev, så vi hoppas att ni följer oss några månader till...
Varma hälsningar, Kristina
Tackannons ( inskickat till Hudiksvalls tidning)
Vårt varma tack till er alla som varit med och hedrat minnet av vår älskade
LEIF BERGQVIST
För blommor, telefonsamtal och mail till hemmet
Tack för gåvor till olika fonder, för blommor vid båren, tal och sång vid begravningen
vilket gjorde dagen till ett ljust och vackert minne
Stort tack till pallitativa teamet, personalen på avd 8 vid Hudiksvalls sjukhus
och hospicegruppen, för god omvårdnad.
Britta
Barnen med familjer
Dagens ros (inskickat till Hudiksvalls tidning)
DAGENS ROS
En stor bukett rosor till avd 8 på Hudiksvalls sjukhus, till pallitativa teamet, hospicegruppen, distriktsköterskor och nattpatrull för all varm omtanke och kärleksfullt bemötande, för all hjälp och god omvårdnad under vår älskade Leifs sjukdomstid. Er hjälp gjorde det också möjligt för honom att vara hemma på sitt kära Soludden och få somna in i kretsen av familjen.
Till Bergströms begravningsbyrå som gjorde avskedet i hemmet till en fin stund och för all hjälp inför begravningen.
Till Elinor, Ylva och Margareta som gjorde begravningen till en ljus och vacker högtid med tal, sång och musik.
Till er, kära släktingar och vänner som genom er närvaro i kyrkan och på minnesstunden, genom blommor, alla gåvor till fonder och för härliga minnesbilder i era tal gör att Leifs minne får leva vidare. Vi vill också rikta ett stort tack till BrittMarie för den goda maten och till kökspersonalen för god insats. Till Cecilia för fin dekoration och Anna för fotografering.
Till er alla som delat vår sorg och oro under hela sjukdomstiden och varit med oss i förbön och omtanke; vill vi säga vårt varma tack.
Britta, Helena, Anders, AnnaMaria,Kristina och Elisabeth med familjer
Som en hälsning ovanifrån!
Samma morgon som begravningen skulle äga rum, vaknade jag(AM) tidigare än vad som är normalt för mig. Klockan var strax efter 7. Mamma var också vaken och strax efter kom Kristina. Solen som var på väg att gå upp den morgonen, lyste med ett sånt starkt sken! Vi stod och tittade länge på den, medan den gick upp i horisonten. Det blev som en hälsning från pappa, som att han bad Gud att ge oss en vacker soluppgång som kunde ge oss hopp om en uppståndelse. Att trots de mörker som finns, så går solen ändå upp och just den här dagen gick den upp på ett alldeles speciellt sätt. Jag skickar med bilden här ovan! Det liknar ett uppståndelsesken! Det är en hälsning, det är jag helt säker på! Ta emot den kära bloggare! Döden har inte sista ordet, det finns en uppståndelse!
Jesus har sagt: "Jag är uppståndelsen och livet,den som tror på mig ska leva om han än dör"
En fin begravning!
Några dagar har gått nu, sedan begravningen och vi ser tillbaka på den dagen med glädje och tacksamhet. Det blev en sån fin dag! En ljus begravning precis som pappa ville. Naturligtvis var det många tårar av saknad efter en älskad make, pappa, morfar, svärfar, kusin och vän. Han lämnar ett oerhört stort tomrum efter sig! Samtidigt blev det en dag av ljus och ett hopp om att vi en gång kommer mötas igen.
Minnesstunden blev också en fin stund. Det var helt fullt i salen av människor. Av släktingar och av både gamla och nya vänner! TACK ATT NI KOM! Det betydde massor för oss! Det blev en del tal, några sånger och inte minst uppläsning av namn på alla de människor som skickat pengar till cancerforskning, arbetet bland gatubarnen i Colombia, samt andra fonder. Det vittnar om vad Pappa Leif har betytt för SÅ många människor! Och det gör oss stolta och tacksamma!
Ikväll (lördag) har vi varit på en minnesgudstjänst, där de tände ljus för alla som dött under året. Pappas namn lästes upp sist. Känns overkligt men det var en väldigt fin stund och en väldigt bra predikan om hoppet om uppståndelse!
Vi har under de senaste dagarna haft goda vänner från Norge här som åkte igår. För närvarande har vi en god vän från Colombia här, en kille som jobbat med Kristina i Cartagena. Dessutom är mammas syster med man här och håller oss sällskap!
Nu är det sen kväll återigen och det är dax för oss att gå och lägga oss. Ute är det mörkt, men den snön som föll igår lyser ändå upp i natten.
Gonatt på er alla! /annamaria
Annons och text i Hudiksvallstidningen 24/10
Idag skiner solen på Soludden, men pappa saknas. Mamma har stått i gammelstugan och bakat på morgonen och Kristina och AnnaMaria varit ute i skogen med Ida och plockat lingon, gran och enris inför dekorationer till begravningen. Härligt att andas frisk höstluft, men ibland känns andetagen tunga och blir djupa suckar.
Ville skicka en länk så att ni får se dödsannonsen i HT, samt den minnesruna som sattes in i HT, och ev i Dalarnas tidningar. Det är overkligt att läsa, men vi är tacksamma för den tid vi fått ha vår pappa med oss.
Flera av er träffar vi på torsdag vid begravningsgudstjänsten och minnesstunden. Skönt att ha ert stöd denna svåra dag. Tack också alla ni som inte kan komma med, vi vet att ni tänder ljus eller tänker på oss alla!
Hälsningar Helena
http://www.ht.se/parser.php?level1=5&level2=77&searchDate=2008-10-24
| Leif Bergqvist, Delsbo, har avlidit | |
 | |
| |
|
