leifbergqvist

In memoriam

Leif Bergqvist

Vår älskade pappa Leif Bergqvist i Delsbo, avled tisdagen den 21 oktober, endast 64 år gammal efter en tids sjukdom i sitt hem på det vackra Soludden ute på Stormnäs.

Soludden var pappas paradis på jorden. Han och mamma Brittas plan var att, som glada pensionärer få dela sina liv vid Dellens strand, men sjukdomen satte stopp för det. Trots allt hann de ändå njuta av några år tillsammans därute. Sommarstugan som pappa övertagit av sina föräldrar blev omvandlat till ett permanent boende alldeles nere vid sjön. Ett ljuvligt ställe där pappa verkligen trivdes. Han fick vara hemma där, även under sin sjukdomstid, vilket gjorde honom gott mitt i allt. Tidigare hade mamma o pappa med familj bott i Leksand och innan dess i Ljusdal och de trivdes mycket bra på båda ställena. Men drömmen var att få flytta tillbaka till Delsbo där de har sina rötter, vilket de alltså gjorde oktober 2005.

Vår pappa måste utan tvekan vara den snällaste och mysigaste pappa som någonsin existerat. Så utgivande, generös, kärleksfull, osjälvisk, ödmjuk och full av bus. Han älskade sin familj och den var väldigt viktig för honom. Att busa och skämta var något som karaktäriserade vår pappa. Till och med i sin sjuksäng fanns humorn med, den lämnade honom aldrig. Hans generositet var något annat som var typiskt för honom. Han ville alltid se till att saker och ting fungerade för oss barn. Hade vi bekymmer på något sätt ville han alltid finnas där och stötta oss. Det kunde gälla ekonomi, men även andra saker.

Sporten var något annat som låg varmt om pappas hjärta. Han var trogen sitt älskade hockeylag, Leksands IF och tårarna kunde trilla nedför hans kinder när han berättade minnen från Leksands storhetstid. Sportintresset var mest av åskådarkaraktär och han spenderade många timmar framför Sportspegeln, OS eller fotbolls-VM. Då var det som om tiden stannade och allt annat fick läggas åt sidan. Men pappa utövade också sport och framförallt blev det Vasaloppets öppna spår under åren som familjen bodde i Leksand.

Pappa var naturlig på många sätt och det gällde även hans Gudstro. Han hade en väldigt varm och genuin tro och även om han inte var den som alltid pratade om den så visade han sin tro genom sitt sätt att vara mot oss och mot andra människor. Han satte alltid andra före sig själv. Till och med mot slutet av sin sjukdom verkade han kämpa mer för oss än för sig själv. Han visste vad som väntade honom, men han visste också vilket tomrum han skulle lämna efter sig och därför ville han kämpa för oss in i det sista. Pappas tro växte sig allt starkare under sjukdomstiden och han vädjade från sin sjukbädd att evangeliet måste spridas vidare.

Pappa hade ett hopp om himlen. Han ville inte lämna oss, men han var inte rädd för att dö. Smärtan finns hos oss som är kvar. Det tomrum han lämnar efter sig är oerhört stort, både för oss som stod honom närmast, men även för många andra släktingar och vänner som han mött under årens lopp. Samtidigt som han lämnar ett stort tomrum så bär vi också med oss många glada minnen. Och vi är så tacksamma för att vi fick en chans att tala om för honom hur mycket han har betytt för oss, innan han flyttade härifrån. Vi är tacksamma till pappa för den han varit och vi kommer sakna honom oerhört mycket. Men vi lever ändå med en tro att vi en dag kommer ses igen!

/De fem barnen; Helena, Anders, AnnaMaria, Kristina och Elisabeth