Hälsningar från Colombia...till minne av pappa
Ikväll kom jag och Daniel hem från en 3-veckors lång resa i Sydamerika. Vi åkte först till Cartagena, Colombia och sedan till Salta och Buenos Aires i Argentina.
När vi hälsade på pappa på sjukhuset i Hudiksvall i början av oktober (då han var mitt i sitt allvarliga sjukdomstillstånd), tänkte han hela tiden osjälviskt och generöst på oss runt omkring honom. Lika kärleksfullt och med omsorg för familj och vänner, precis som han brukar göra...
Vi hade då en underbar möjlighet att i lugn och ro sitta och prata med honom och då frågade han Daniel och mig hur vi kände inför Sydamerika-resan (som vi planerat inför i över ett år). Han visste själv hur mycket hans och mammas resa till Colombia hade betytt för dem och hur människorna de mötte där för några år sedan hade berört deras hjärtan så enormt. Därför sa han till oss: Självklart ska ni åka. Det kommer att bli en härlig resa. Ni ska veta att ni har min välsignelse att åka dit...
Vi frågade om han ville följa med och han uttryckte att han ville åka tillbaka till Colombia, men att hans hälsotillstånd inte tillät det i nuläget...men han ville gärna åka. Det märktes att resan till Colombia hade påverkat honom enormt positivt och att en del av hans hjärta fanns kvar där bland de människor han mött.
Det kändes oerhört gott att få pappas välsignelse att åka eftersom vi sett fram emot resan länge men situationen med pappas sjukdom gjorde en mycket orolig. Inte visste vi att han skulle hinna flytta hem till Jesus innan vi skulle åka till Sydamerika...
Det har redan gått 1 månad sedan pappa gick bort och han har lämnat en stor STOR SAKNAD och ett enormt tomrum efter sig, inte bara hos oss som familj och vänner i Sverige, men ända borta i Colombia... Vi har mött så många vänner som står med oss i sorgen och saknaden efter pappa Leif. Vi har fått många kramar av vänner som med tårar i ögonen pratar om Leif, att han var en speciell man som hade ett stort hjärta och kunde SE människor. Det märktes så väl under tiden i Colombia att pappa lämnar spår efter sig, människor som är tacksamma för att de fått lära känna honom och mött honom. Han är älskad och saknad även där...
Vi hade möjligheten att överlämna ett gåvo-kort (gåvorna till barnen i colombia i samband med pappas bortgång) till huvudansvariga för arbetet med gatubarnen och arbetet med barnen på grundskolan i Cartagena. Ni var många som skickade pengar till detta ändamål till minne av Leif.
De som arbetar med dessa barn blev MYCKET RÖRDA och TACKSAMMA över den generositet och kärlek som de upplevt från pappa Leif och att de får en så stor gåva från ER kära vänner!! Pengarna kommer i goda händer och kommer att användas för barnens bästa. Hälften (dvs. ca 17.000 kr) går till arbetet med gatubarnen och hälften till grundskolan. Båda parter behöver bygga ut för att få rum för alla barn som de betjänar. Barnen är många men utrymmena är för små. Därför kommer pengarna som en stor välsignelse för båda verksamheterna!
Därför...ETT ENORMT TACK från vännerna i Colombia till alla som skickat in pengar till Colombias barn i samband med pappas bortgång!!!
Stor kram
Elisabeth
Sången till Pappa!
Ja, dagarna går och 1:a advent närmar sig. Jönköping har bjudit på snöväder de senaste dagarna, men nu är det regn o slask igen.
Livet går på här och det är fullt upp för det mesta. Idag kom sydamerika-fararna hem efter tre goa veckor i Colombia och Argentina. De får väl avlägga en rapport framöver...
Högtiderna i december närmar sig och man funderar hur det ska kännas detta året då det är en som fattas.
Vill med detta lilla inlägg dela med mig av det jag kände dagarna efter att Pappa hade fått sluta sina dagar här. Han hade bråttom i slutet och jag hann inte hem till det ögonblick då han tog sitt sista andetag. Detta grämde jag mig över någon dag tills jag bara insåg att pappa verkligen kämpade för mig och för de andra i familjen in i det sista. Efter lång kamp ville jag unna honom vila och då kom den här sången:
Min älskade, du min älskade pappa.
Efter månader av kamp somnade du in.
Du lämnade mig i sorg och i smärta,
men med en tro att vi en gång ses igen
Så jag unnar dig din vila, jag unnar dig din ro
Att du i Jesu armar förevigt nu får bo
Men jag saknar dig härnere,livet blev så tyst och tomt
och du kommer alltid att bo inom mig
Jag står här idag, älskade Pappa
med många frågor som är utan svar.
Men det som tröstar mig är att du inte lider mer
och att vi en gång kommer ses igen
Livet är starkare än döden, i det har jag mitt hopp
Livet är starkare än döden, pappa, nu är det din verklighet!
Stor kram till er alla och ha en fin första advent! /annamaria
Inför 1:a advent
Jag, Kristina har mest tagit det lugnt idag, för jag känner mig inte helt pigg. Tror att det är nåt förkylningsvirus på gång.
Att förbereda inför jul känns kluvet i och med att pappa inte är med oss. Men det ska nog gå. Det blir gott att större delar av familjen kommer hit och firar den med oss!
Höstcaféet i Färila i söndags gick bra. Det var ganska många som kom och hörde om mitt arbete i Colombia. Gott att träffa gamla vänner från Ljusdalstiden!
På söndag är det predikan i Pingstkyrkan i Leksand som ligger på schemat.
Dagarna går upp och ner, och det är svårt att acceptera att pappa Leif inte kommer hem igen. Saker i vardagen gör sig påmind om att han lämnar ett stort tomrum. Praktiska göromål som han annars alltid gjorde som vedbärning, skottning, skrapa bilrutorna när det är kallt ute etc...Det får vi sköta om nu. Eller som idag, fick mamma punktering på ett av däckena på bilen när hon var ute och körde, då visste hon inte helt vad hon skulle göra. Tur var väl att brorssonen Björn fanns nära till hands och kunde vara henne behjälplig i att byta däck.
Något annat som gör att tankarna går är att man möter äldre människor som lever och mår bra. Pappa får aldrig uppleva sin ålderdom här med oss. Jag träffade på en medelålders kvinna idag som var ute och gjorde ärenden med sin äldre mor. Om cirka 20 år skulle jag och pappa kunna vara i samma situation, men tanken på att jag inte kommer att få uppleva att göra det, gör ont i själen. Men jag ser fram emot återseendet i himlen en dag, där ingen sorg kommer att finnas!
Ja, vi tar en dag i taget och tackar alla goda vänner som ringer emellanåt. Det är gott att känna omsorgen. Ni hjälper oss att bearbeta sorgen.
Ha en skön 1:a advent!
/ Kristina
21 november
Solen sken vackert idag. Lite snö ligger på marken och temperaturen är nere i minusgrader. Vi ser att vintern kommer med stormsteg.
Idag är det precis en månad sen vår käre pappa flyttade hem till himlen. Vi är oerhört tacksamma för att han sagt sitt ja till Jesus, att han nu slipper sjukdom och lidande och att han njuter av evigheten hos Gud. Vi vet att han har det bra!
Det som smärtar är att han inte finns här med oss. Det är fortfarande väldigt overkligt att inse att vi inte kommer att se honom igen här med oss på jorden. Han fattas oss! Vi tar en dag i taget och bearbetar sorgen i vår takt.
Den här veckan har vi haft en del för oss. Jag ( Kristina) fick besök av en colombiansk kompis som numera bor i Spanien. Det var roligt att ha henne här och så fick hon se lite hur vi har det här ute på landet, hon som kommer från och bor i storstäder. Hon och jag åkte sen vidare till Linköping där vi besökte vänner på missionorganisationen Ungdom Med Uppgifts nya center. Även mina ledare från Colombia var där på besök denna vecka, så det var oerhört gott att få tid att prata med dem om vad jag går igenom. Roligt också att få prata en del spanska och känna av mitt andra hemlands härliga kultur!
Mamma var i Hudiksvall denna vecka och hälsade på familjen Westberg. Hon har gått på stan, tagit hand om barnbarnen, bakat och sett på skolmusikal. Så det har varit en innehållsrik vecka.
Nu är vi båda hemma på Soludden igen och ska ha en lugn helg. På söndagkväll åker vi till Färila då jag ska medverka på ett höstcafé och berätta om mitt arbete i Colombia.
Tack än en gång kära vänner för att ni finns!!
Varma hälsningar Kristina
Ett tröstens ord
Tittar på de bilder vi lagt ut på bloggen, foton vi i familjen skickat via mobilerna....suck... han fattas oss!
William var till Stormnäs häromkvällen med Peter. När han dagen efter berättade för mig sa han:
- Jag varit hos "mommo Leff"(hans eget uttryck för mormor och morfar).
-Var morfar hemma, frågade jag.
-Moffa flytta Jesus, svarade William, som det mest självklara i världen.
Han vet att Jesus är något posivit, någon vi ber till varje kväll och då antar jag, att han känner på sig att morfar har det bra där han är nu, med Jesus.
Slog också upp boken "Dessa bibelord har hjälpt mig", en bok pappa alltid hade vid sin säng, och stundvis under sin sjukdom var hans kraft så liten, men det den räckte till för, var att läsa dagens bibelord.
Jag vill avslutningsvis dela med mig av bibelverserna för idag, 14 november. De passar verkligen för dig och mig just i dag!
"Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand" Psaltaren 139:5.
En av pappas favoritbibelord, tror jag. Vi hade den i dödsannonsen och sjöng den vid vår egen minnesstund strax efter att pappa tagit sitt sista andetag.
"Kasta alla era bekymmer på Honom, ty Han sörjer för er" 1 Petrus brev 5:7
"Han ger den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka.....men de som väntar efter Herren hämtar ny kraft" Jes. 40:29, 31.
Fascinerande att texter som skrevs för flera hundra år sedan är dagsaktuella och påminner mig och oss alla om den kraft Gud ger för denna dag och dagar fram över.
Tack Gud att Du är personlig och bryr Dig om oss var och en, Du tröstar, styrker och ger hopp!
Tack för att Din kärlek, trots vår sorg, gör livet meningsfullt!
//Helena
Minnestexten som publicerades i tidningen "Dagen"
In memoriam
Leif Bergqvist
Vår älskade pappa Leif Bergqvist i Delsbo, avled tisdagen den 21 oktober, endast 64 år gammal efter en tids sjukdom i sitt hem på det vackra Soludden ute på Stormnäs.
Soludden var pappas paradis på jorden. Han och mamma Brittas plan var att, som glada pensionärer få dela sina liv vid Dellens strand, men sjukdomen satte stopp för det. Trots allt hann de ändå njuta av några år tillsammans därute. Sommarstugan som pappa övertagit av sina föräldrar blev omvandlat till ett permanent boende alldeles nere vid sjön. Ett ljuvligt ställe där pappa verkligen trivdes. Han fick vara hemma där, även under sin sjukdomstid, vilket gjorde honom gott mitt i allt. Tidigare hade mamma o pappa med familj bott i Leksand och innan dess i Ljusdal och de trivdes mycket bra på båda ställena. Men drömmen var att få flytta tillbaka till Delsbo där de har sina rötter, vilket de alltså gjorde oktober 2005.
Vår pappa måste utan tvekan vara den snällaste och mysigaste pappa som någonsin existerat. Så utgivande, generös, kärleksfull, osjälvisk, ödmjuk och full av bus. Han älskade sin familj och den var väldigt viktig för honom. Att busa och skämta var något som karaktäriserade vår pappa. Till och med i sin sjuksäng fanns humorn med, den lämnade honom aldrig. Hans generositet var något annat som var typiskt för honom. Han ville alltid se till att saker och ting fungerade för oss barn. Hade vi bekymmer på något sätt ville han alltid finnas där och stötta oss. Det kunde gälla ekonomi, men även andra saker.
Sporten var något annat som låg varmt om pappas hjärta. Han var trogen sitt älskade hockeylag, Leksands IF och tårarna kunde trilla nedför hans kinder när han berättade minnen från Leksands storhetstid. Sportintresset var mest av åskådarkaraktär och han spenderade många timmar framför Sportspegeln, OS eller fotbolls-VM. Då var det som om tiden stannade och allt annat fick läggas åt sidan. Men pappa utövade också sport och framförallt blev det Vasaloppets öppna spår under åren som familjen bodde i Leksand.
Pappa var naturlig på många sätt och det gällde även hans Gudstro. Han hade en väldigt varm och genuin tro och även om han inte var den som alltid pratade om den så visade han sin tro genom sitt sätt att vara mot oss och mot andra människor. Han satte alltid andra före sig själv. Till och med mot slutet av sin sjukdom verkade han kämpa mer för oss än för sig själv. Han visste vad som väntade honom, men han visste också vilket tomrum han skulle lämna efter sig och därför ville han kämpa för oss in i det sista. Pappas tro växte sig allt starkare under sjukdomstiden och han vädjade från sin sjukbädd att evangeliet måste spridas vidare.
Pappa hade ett hopp om himlen. Han ville inte lämna oss, men han var inte rädd för att dö. Smärtan finns hos oss som är kvar. Det tomrum han lämnar efter sig är oerhört stort, både för oss som stod honom närmast, men även för många andra släktingar och vänner som han mött under årens lopp. Samtidigt som han lämnar ett stort tomrum så bär vi också med oss många glada minnen. Och vi är så tacksamma för att vi fick en chans att tala om för honom hur mycket han har betytt för oss, innan han flyttade härifrån. Vi är tacksamma till pappa för den han varit och vi kommer sakna honom oerhört mycket. Men vi lever ändå med en tro att vi en dag kommer ses igen!
/De fem barnen; Helena, Anders, AnnaMaria, Kristina och Elisabeth
Tre veckor av saknad.
I helgen var vi till Mariefred och fick njuta i fulla drag av att bli ompysslade av Anders och Maria. Det har verkligen gjort oss gott. Resan var avslappad också, då vi åkte buss till Stockholm och slapp vara ute på osäkra vägar denna årstid. På centralen blev det lite omtumlande, då det bara strömmade förbi massor av människor. Mycket ovant för oss från Soludden, som inte ser några förbipasserande alla dagar.
Vi hann med både Gudrun Sjödens trevliga affär och matintag innan Anders mötte oss för vidare färd till Mariefred. Skönt att få komma till deras trevliga hem, även om det var konstigt att inte ha Leif med. Vi var ju där tillsammans tidigare i somras, så Leif hann iallafall se hur fint son och sonhustru har fått det.
Vi fick en vilohelg med Anders och Maria och deras gulliga hundar och sköna mat och pratstunder. Ett litet stadsbesök blev det och besök i några mysiga små affärer. Mariefred är en trevlig liten stad och kanske mera inbjudande på sommartid. Men så är det väl överallt i höstrusket, så fika hemma vid brasan blev skönt efteråt.
Miljöombytet för oss har gjort att dagen idag har varit bra, trots saknad. Men det kommer väl att bli upp och ner i vårt sorgearbete. Det växlar från dag till dag och det måste det få göra. En älskad man, pappa, svärfar och morfar lämnar så många spår efter sig, så det är inget konstigt att vi upplever saknaden så stor. Det vore underligt annars.
Tack att ni delar vår sorg och stöttar oss på olika sätt. Det är guld värt!
Stor kram från Britta och Kristina
En vecka har gått
Nu får vi ta en dag i taget och inte pressa oss för mycket med arbete. Till helgen ska vi åka ner till Mariefred för att hälsa på Anders och Maria. Det blir skönt att få komma bort lite, och speciellt när det är farsdag på söndag...Första farsdagen utan pappa är lite känsligt.
Jag har i dagarna fått känna mig riktigt stolt över min pappa (det har jag ju alltid varit förstås). Vänner har de sagt att Leif varit en riktig pappa-förebild för dem, en lek-pappa som verkligen ser människor. Det finns inte många såna pappor sa de. Jag känner mig så tacksam för en sån fin pappa som jag och mina syskon har haft och fortfarande har, (det är bara det att han inte är här med oss, men han lever i himlen), och att han har fått betyda mycket för många andra också!
Vi är tacksamma till alla er vänner och släktingar för ert enorma stöd i vår svåra tid.
Vill också passa på att tacka för gåvorna som kommit in till arbetet bland Colombias gatubarn. Det kom in hela 31000 kronor!! Helt otroligt! Jag kommer att skicka iväg detta snart och vi vet att dessa pengar kommer att bli till stor välsignelse i arbetet där. TACK!!!
Elisabeth och Daniel är nu på plats i Cartagena, Colombia. Vi hoppas att de får en skön tid både där och i Argentina.
Vill bara påminna om att vi kommer att fortsätta att skriva lite nu och då på bloggen även i fortsättningen. Vi kommer att skicka julhälsning på bloggen i år istället för julbrev, så vi hoppas att ni följer oss några månader till...
Varma hälsningar, Kristina
Tackannons ( inskickat till Hudiksvalls tidning)
Vårt varma tack till er alla som varit med och hedrat minnet av vår älskade
LEIF BERGQVIST
För blommor, telefonsamtal och mail till hemmet
Tack för gåvor till olika fonder, för blommor vid båren, tal och sång vid begravningen
vilket gjorde dagen till ett ljust och vackert minne
Stort tack till pallitativa teamet, personalen på avd 8 vid Hudiksvalls sjukhus
och hospicegruppen, för god omvårdnad.
Britta
Barnen med familjer
Dagens ros (inskickat till Hudiksvalls tidning)
DAGENS ROS
En stor bukett rosor till avd 8 på Hudiksvalls sjukhus, till pallitativa teamet, hospicegruppen, distriktsköterskor och nattpatrull för all varm omtanke och kärleksfullt bemötande, för all hjälp och god omvårdnad under vår älskade Leifs sjukdomstid. Er hjälp gjorde det också möjligt för honom att vara hemma på sitt kära Soludden och få somna in i kretsen av familjen.
Till Bergströms begravningsbyrå som gjorde avskedet i hemmet till en fin stund och för all hjälp inför begravningen.
Till Elinor, Ylva och Margareta som gjorde begravningen till en ljus och vacker högtid med tal, sång och musik.
Till er, kära släktingar och vänner som genom er närvaro i kyrkan och på minnesstunden, genom blommor, alla gåvor till fonder och för härliga minnesbilder i era tal gör att Leifs minne får leva vidare. Vi vill också rikta ett stort tack till BrittMarie för den goda maten och till kökspersonalen för god insats. Till Cecilia för fin dekoration och Anna för fotografering.
Till er alla som delat vår sorg och oro under hela sjukdomstiden och varit med oss i förbön och omtanke; vill vi säga vårt varma tack.
Britta, Helena, Anders, AnnaMaria,Kristina och Elisabeth med familjer
Som en hälsning ovanifrån!
Samma morgon som begravningen skulle äga rum, vaknade jag(AM) tidigare än vad som är normalt för mig. Klockan var strax efter 7. Mamma var också vaken och strax efter kom Kristina. Solen som var på väg att gå upp den morgonen, lyste med ett sånt starkt sken! Vi stod och tittade länge på den, medan den gick upp i horisonten. Det blev som en hälsning från pappa, som att han bad Gud att ge oss en vacker soluppgång som kunde ge oss hopp om en uppståndelse. Att trots de mörker som finns, så går solen ändå upp och just den här dagen gick den upp på ett alldeles speciellt sätt. Jag skickar med bilden här ovan! Det liknar ett uppståndelsesken! Det är en hälsning, det är jag helt säker på! Ta emot den kära bloggare! Döden har inte sista ordet, det finns en uppståndelse!
Jesus har sagt: "Jag är uppståndelsen och livet,den som tror på mig ska leva om han än dör"
En fin begravning!
Några dagar har gått nu, sedan begravningen och vi ser tillbaka på den dagen med glädje och tacksamhet. Det blev en sån fin dag! En ljus begravning precis som pappa ville. Naturligtvis var det många tårar av saknad efter en älskad make, pappa, morfar, svärfar, kusin och vän. Han lämnar ett oerhört stort tomrum efter sig! Samtidigt blev det en dag av ljus och ett hopp om att vi en gång kommer mötas igen.
Minnesstunden blev också en fin stund. Det var helt fullt i salen av människor. Av släktingar och av både gamla och nya vänner! TACK ATT NI KOM! Det betydde massor för oss! Det blev en del tal, några sånger och inte minst uppläsning av namn på alla de människor som skickat pengar till cancerforskning, arbetet bland gatubarnen i Colombia, samt andra fonder. Det vittnar om vad Pappa Leif har betytt för SÅ många människor! Och det gör oss stolta och tacksamma!
Ikväll (lördag) har vi varit på en minnesgudstjänst, där de tände ljus för alla som dött under året. Pappas namn lästes upp sist. Känns overkligt men det var en väldigt fin stund och en väldigt bra predikan om hoppet om uppståndelse!
Vi har under de senaste dagarna haft goda vänner från Norge här som åkte igår. För närvarande har vi en god vän från Colombia här, en kille som jobbat med Kristina i Cartagena. Dessutom är mammas syster med man här och håller oss sällskap!
Nu är det sen kväll återigen och det är dax för oss att gå och lägga oss. Ute är det mörkt, men den snön som föll igår lyser ändå upp i natten.
Gonatt på er alla! /annamaria
