leifbergqvist

Rubriken är en sångtext från en av Micke Fhinns låtar, refrängen går så här:

"För mellan hopp och förtvivlan, mellan hopp och förtvivlan
mellan hopp och förtvivlan, har Du stämt möte med mig"


Det är så vi har känt de senaste dagarna. Man pendlar emellan hela tiden, men nånstans finns ändå en frid mitt i allt. Pappa känner den, där han ligger i sin sjuksäng, och mamma känner den, när hon finns på sjukhuset i närheten av pappa. Ja så är det, trots allt...

De senaste dagarna har varit tuffa. Pappa har fortsatt att vara trött och matintaget har inte varit stort. Han får näringsdropp på nätterna nu och behovet av vila och lugn och ro är stort.

I fredags kom Daniel, (Elisabeths man) och Maria och Anders upp hit. Så i helgen var alla samlade. Vi fick gå in till pappas rum i omgångar och hälsa på honom. Han uppskattade det, men blev också mycket trött.
Barbro och Sören hade också en go stund med honom under fredagen.

I går, lördag åkte jag och Kristina upp på förmiddagen till Pappa, för både han och vi trodde att han skulle vara piggare då eftersom han fått sova och vilat upp sig under natten. Men tyvärr hade han inte sovit så bra, vilket gjorde att han nästan somnade flertalet gånger under vårt samtal. Men han var klar hela tiden och när han vaknade till, så fortsatte han samtalet där vi slutade. Men detta gjorde oss förstås mycket, mycket oroliga, så förmiddagen var riktigt tuff, för vi trodde att han skulle somna ifrån oss för gott.

Runt ett-tiden samlades alla barn med respektive hemma hos Helena och Peter i Skogsta för att prata lite  framtidsfrågor och hur allt ska bli framöver. Det är inte alltid lätt att veta.

Senare på eftermiddagen åkte alla utom Peter och barnen Westberg, upp till sjukhuset igen. Då hade Pappa sovit hela dagen och var mycket piggare. Vi gick in i omgångar för att träffa honom och det var stor skillnad från förmiddagen vilket kändes gott. 
Innan Paret Gyris och Tornell åkte mot Delsbo samlades alla barnen och mamma inne hos pappa. Vi hade en jättego stund tillsammans där vi fick uttrycka allt som vi känner för pappa. Hur mycket vi älskar honom och allt han betytt för oss. Vi har ju gjort ett diplom både till mamma och pappa för att uttrycka vår uppskattning till dem och vi läste upp det vi skrivit till pappa. Det blev självklart mycket tårar, men ändå en härlig stund tillsammans som familj! Pappa tyckte vi skulle avsluta med den bön vi alltid bett tillsammans när vi var barn, den lyder såhär;

Det går en ängel kring vårt hus
den bär på många förgyllda ljus
Och när den viskar barnens namn
så somnar vi i Jesu famn, Amen. 

Detta fick avsluta stunden och sen åkte delar av gänget till Delsbo och Skogsta medan Tina och jag stannade kvar en liten stund med pappa och mamma på sjukhuset. Runt halv tio-tiden åkte även vi hem och lite senare kom Ingrid och Ronny upp från Öland för att säga hej till Pappa innan de åkte till Stormnäs för att sova. 
De mötte en rätt pigg och pratglad pappa som började snacka sport med Ronny direkt. 

Så dagen har verkligen pendlat, men avslutades mycket ljus och positiv. Pappa har bus och humor kvar trots allvaret i sjukdomen och det känns så skönt. 

Söndagmorgonens rapporter är att han har fått sova gott inatt och det känns ju skönt. Maria och Daniel styrde kosan söderut mot Stockholm och Jönköping vid 9-tiden. Jag (AM) hade tänkt följa med, men kände att jag ändå ville stanna så länge jag har möjlighet så jag tar tåget ner om någon dag istället.  

Detta var lite rapporter från oss...Hoppas ni har det bra där ni är. Här på soludden ser det ut att bli en strålande vacker dag...

Hälsningar från hela familjen genom AnnaMaria