leifbergqvist

Nu blir det sammandrag för de två sista dagarna, då vi inte haft tid att slå oss ner vid datorn tidigare.

Söndag-morron blev det att klä sig i våra fina delsbo-dräkter och åka till kyrkan, vilken denna dag var fullsatt av människor från många delar av världen och med olika folkdräkter. Trevligt att visa upp för vår engelske gäst.
Det var en känsla av både glädje och vemod för Leif. Han har inte varit till kyrkan på över fem månader, så det kändes lite konstigt. Ifjol fick han den äran att vara en av fanbärarna i uppmarschen till forngården, där den stora delsbo-stämman går av stapeln. Nu fick han vara med och komma i rullstol. Det gäller att vara stark, för att klara en sån sak!

Det var iallafall gott för honom att möta vänner och se deras glädje över att han kunde delta. I förbönen i gudstjänsten, så bad de för Leif och hela hans familj, vilket de gjort i alla gudstjänster sen vi fick sjukdomsbeskedet. Det känns verkligen stort och rikt.

Regnet gjorde att Leif bara fick se det stora tåget av fanbärare, allmogebrudpar ridande till häst, biskop-präster med familjer och landshövding(högtidstalare vid stämman), som kom åkande med häst och vagn. Och förstås alla dessa spelemän som förgyllde med fin musik (Kristina deltog med sin fiol också) för den stor publiken.

Helena med familj fanns där, så de åkte hem till värmen på soludden med Leif. Kristina och Britta deltog några timmar i festen, men det var lite avslaget, då regnet förtog en del av det goda som bjöds. Det var gott att sen komma hem och maten stod dukad på bordet och vi fick dela den gemenskapen.

När hudik-borna for hem drogs telefonerna ur och vi fick några timmars vila på kvälls-sidan. Det var bra för senare på kvällen väntade vi besök av vänner, som var på genomresa och sov över. Gamla goda vänner, som bor i Piteå, men som vi lärde känna under vår Ljusdals-tid. Då barnen var mindre träffades vi med jämna mellanrum och vi har följt varandras familjer under årens lopp. De senaste åren har vi inte setts så ofta, men de gånger när vi möts känns det som om det var igår .Det är väl så med nära vänner, som man delat både glädje och sorg med. En gåva att vara tacksam för! Denna gång kändes det väldigt betydelsefullt att mötas, då de arbetar med mänskor i svåra situationer och har erfarenhet av hur man skall fokusera i tänkesättet. Tillsammans med dem fick vi även dela en förbönsstund, så helgen har verkligen gett oss styrka inför denna vecka med läkarbesök och information om tillståndet för Leifs sjukdom.

Idag, måndag kom sköterskan på besök och tog blodprover, som skall visa på 10 olika resultat. Sen åkte vi till Hudiksvall för lungröntgen och imorgon blir det en tur dit igen, då det blir magnetröntgen på bäcken, höfter och kotpelare. Det fanns inte möjlighet att få tid idag. Elisabeth mötte upp vid sjukhuset, så nu blir hon hemma med oss i två veckor, vilket känns bra.

I eftermiddags gjorde vi likadant som igår, d.v.s. drog ur telefoner och sov några timmar. Vi har blivit riktigt duktiga i att lyssna på kroppens signaler för vila. Det gör så gott! Tänker ni friska på det i dessa semestertider också? Det är viktigt!!!

Kram i sen kväll, när det är som mörkast under sommarnattens timmar.
Nattugglorna, som vänder på dygnet.