leifbergqvist

Nu har vi haft uppehåll med bloggen under helgen, så nu är det dags att skriva igen. Det är slutet av september och solen skiner och trädens löv är vackert gul-röda. Jag har ju inte upplevt hösten i Sverige på 9 år tror jag och jag har nu gjort den upptäckten att denna årstid är enormt vacker!  
Mamma har fått njuta av några avkopplande, inspirerande dagar på kvinnokonferensen i Alfta. Det var hon väl värd!
Pappa har under helgen varit ovanligt trött, och har inte fått sova så bra på nätterna. Men han har ändå orkat med några promenader, trots att det varit påfrestande. Detta skapar förstås mycket oro och ängslan i oss för hur det ska gå. Men samtidigt vet vi att vi är burna av Gud, för utan Honom skulle det vara svårt att gå igenom detta. Han är ändå den vi har vår grundtrygghet hos oavsett vad som kommer att hända. Men mänskligt sett är det inte en lätt period vi är inne i nu.  

Helena, Peter, Ida, Emma, William och Jonathan kom hit på lördag eftermiddag och bodde över till söndag. Det var trevligt med lite besök från dem. De har ju inte haft möjlighet att träffa pappa, svärfar och morfar på ett tag på grund av förkylningar.
Det har varit fint höstväder i helgen också, även om det blåste lite mycket igår söndag. Men det hindrade inte familjen Westberg att gå ut i skogen för att plocka bär.  
På eftermiddagen kom mamma Britta hem och fick berätta om sina upplevelser i Alfta för oss innan Helena m familj och jag (Kristina) åkte mot Hudiksvall för att vara med på gudstjänsten på Högliden.

Idag känner sig pappa lite piggare, vilket är skönt. Nu sitter han i sängen och jobbar med bokföring.
Vi har haft kontakt med palliativa teamet i Hudiksvall på grund av att pappa har varit så trött och svag. Cellgiftsbehandlingen blir uppskjuten en vecka och sköterskan har nyss varit här och tagit CRP (sänkan), för att se om den eventuellt är hög och att det är orsaken till att pappa är så trött.
 
Tack för att ni står med oss!
/Kristina